Inom socialtjänsten står vi inför en komplex verklighet där olika grupper lyfter fram svårigheter och utmaningar i kunskapsbygget. Brist på tid och resurser, politiska prioriteringar som krockar med brukarnas behov och ett överväldigande utbud av metoder och kunskap som är svårt att sålla i är några av utmaningarna. Lars Plantin och Kerstin Svensson, föreståndare för Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten, har tagit fram en kunskapsrapport som sätter fingret på flera avgörande punkter.

Både brukare och socialarbetare påpekar hur det ökande fokuset på lagar, regler, och dokumentation förskjuter uppmärksamheten från brukarnas behov till organisationens krav. Socialsekreterarna är oroade över tidsbrist, svårigheter att söka breda kunskapsunderlag, och utrymme att implementera metoder man utbildats i. Utmaningarna ligger till stor del i att få tillit för att bygga och ta vara på kunskapsutveckling.

Kerstin Svensson och Lars Plantin, föreståndare för Forskarskolan FYS och redaktörer för Kunskap i socialtjänsten

– Men än så länge dominerar kontrollsystem som styr med sina former av krav på redovisning i relation till kostnadseffektivitet. Pressen på personalen, inte minst cheferna, och den höga omsättningen på tjänsterna har framkommit som en stor utmaning för att skapa stabilitet för utvecklingsprocesser och att upprätthålla kvalitet, säger Kerstin.

En central problematik är att politiker och chefer prioriterar bred överblickbar kunskap, särskilt om den är lokalt framtagen och fokuserar på den egna organisationen eller kommunen. Detta står i kontrast till evidensmodellen som betonar en balans mellan brukarkunskap, professionskunskap och vetenskap, vilken verkar glida isär högre upp i organisationen. Brukarnas erfarenheter och individuella kontext får mindre utrymme i en kunskapshierarki där kvantitativa undersökningar tar över.

Från kunskapsluckor till översvämning

Det uppstår en motsägelsefull bild där kunskapsstyrande aktörer beskriver stora kunskapsluckor, medan de som arbetar i socialtjänsten känner sig översköljda av information och forskning. Det här skapar utmaningar i att välja kunskapsunderlag och implementera metoder i praktiken. Socialtjänstens aktörer efterlyser stöd för detta och påpekar att mycket av den information de får till sig stannar som oanvänd data.

– Vi var ju beredda på att de vi talade med hade olika perspektiv, men slogs ändå av att det är så väldigt stor och tydlig skillnad på vad de olika aktörerna betonar, säger Lars.

– Det var också överraskande att medan kunskapsstyrande organisationer talar om kunskapsluckor i socialtjänsten, så talar de som finns i socialtjänsten om hur de översköljs av information och kunskap, utöver den som de själva har och skapar i arbetet, säger Kerstin.

Specialisttjänster och FoU-verksamheter som nycklar till kunskapsutveckling

För att hjälpa socialtjänsten att hantera kunskapsfrågor föreslås specialisttjänster och FoU-verksamheter. Specialisttjänster som utvecklingsledare kan underlätta hanteringen av kunskapsflödet och integrera det i organisationen. FoU-verksamheter fungerar som lokala kunskapscenter och arbetar nära brukarna och socialarbetarna för att tillhandahålla tillämpbar forskning och beprövad erfarenhet.

– Vi ser att både FoU-verksamheter och specialisttjänster kan göra stor nytta för kunskapsutveckling och kunskapsspridning inom socialtjänsten. Men det är viktigt att det arbetet inte bara fixeras vid enstaka personer, utan att det integreras i socialtjänstens vardag. Därför är det också viktigt att specialisterna inte lägger all sin tid på att verka uppåt i organisationen utan verkligen jobbar nära socialarbetarna och brukarna, framhåller Lars.

Lärosätenas roll behöver ses över

Möjligheter till specialisering inom det sociala arbetet, genom akademiska vidareutbildningar, är en annan utmaning. Generalistutbildningen behöver kompletteras med fler specialiseringar på avancerad nivå för att möta kraven på evidensbaserad praktik. Det är i dag få socionomer som har genomgått akademiska vidareutbildningar, vilket påverkar kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten.

– Många upplever de vidareutbildningar som ges via universiteten som för breda och långa för att vara praktiskt användbara. Socialarbetare föredrar ofta kortare, riktade utbildningar och webbinarier från olika aktörer, och det skapar en marknad av olika kunskapsproducenter, berättar Kerstin.

Denna utveckling, i linje med ökad marknadsorientering inom socialtjänsten, väcker frågor om hur högskolor och universitet kan möta och bidra till denna förändring.

– Det finns en pågående diskussion inom socialt arbete om att masterutbildningarna måste bli mer specialiserade och erbjuda flera olika alternativ till fördjupning. Och den ena behöver kanske inte utesluta den andra, både universiteten och entreprenörerna kan bidra med mer smalare korta kurser inom vissa områden, säger Kerstin.

– Möjligheterna att utveckla det evidensbaserade arbetet framstår som goda i de perspektiv vi fått ta del av, men behöver få möjlighet att utvecklas i det konkreta arbetet. I dag är det många som vill berätta hur socialtjänstens arbete ska utföras, så kanske är utmaningen att ge dem som arbetar i den direkta verksamheten möjlighet att leda utvecklingen, med stöd av – men inte styrda av – aktörerna runt socialtjänsten, avslutar Lars.